Michaela - olycklig kärlek
Olycklig kärlek är ju en jävla fitta.
Att vara olyckligt kär i någon som inte är det i dig är den ensammaste känslan i världen. Det är som varje gång man väntar på bussen och det är mörkt ute och slasket piskar dig i ansiktet, blöter ner skorna och tränger igenom kappan. Det är som varje gång man åker hem själv och det känns som om någon river i en. Inte utanpå utan innanför huden, river upp köttet och tränger igenom blodet, river sönder varenda sena, varenda muskel. Varje stund känns som när nåogn håller fast ens hand och pressan en cigarett mot den. Magen känns alltid som den gången man blev full första gången på hemma festen och spydde ner ett helt badrum. I huvudet känns det som ständig migrän. Benen viker sig utan förvarning, som när någon sparkar dig i knävecken. Händerna darrar på ett sätt som de gör när man är riktigt jävla rädd. Och när man hör om den nya tjejen är det som ett slag som träffar rakt på näsbenet så att det spräcks och blodet sprutar.
Sen en till.
En till.
En till.
Sen är man så jävla nerslagen att man ger upp. Slutar be om det, skiter i om slagen fortsätter komma, ramlar ihop och slutar kämpa. Så är det över. Man börjar läka. Men det är ett helvete av smärta på vägen. Och de där ärren blir ju så jävla fula, men på något vänster ser man charmen i de också tillslut.
Michaela, kategori "kärlek"
Att vara olyckligt kär i någon som inte är det i dig är den ensammaste känslan i världen. Det är som varje gång man väntar på bussen och det är mörkt ute och slasket piskar dig i ansiktet, blöter ner skorna och tränger igenom kappan. Det är som varje gång man åker hem själv och det känns som om någon river i en. Inte utanpå utan innanför huden, river upp köttet och tränger igenom blodet, river sönder varenda sena, varenda muskel. Varje stund känns som när nåogn håller fast ens hand och pressan en cigarett mot den. Magen känns alltid som den gången man blev full första gången på hemma festen och spydde ner ett helt badrum. I huvudet känns det som ständig migrän. Benen viker sig utan förvarning, som när någon sparkar dig i knävecken. Händerna darrar på ett sätt som de gör när man är riktigt jävla rädd. Och när man hör om den nya tjejen är det som ett slag som träffar rakt på näsbenet så att det spräcks och blodet sprutar.
Sen en till.
En till.
En till.
Sen är man så jävla nerslagen att man ger upp. Slutar be om det, skiter i om slagen fortsätter komma, ramlar ihop och slutar kämpa. Så är det över. Man börjar läka. Men det är ett helvete av smärta på vägen. Och de där ärren blir ju så jävla fula, men på något vänster ser man charmen i de också tillslut.
Michaela, kategori "kärlek"
Kommentarer
Trackback
